Språk och genus i skolan

I torsdags fick jag möjlighet att lyssna till en föreläsning med rubriken Språk och genus av genuspedagog Lisa Andersson Tengnér arrangerad av Nätverket för läs- och skrivutveckling i Uppsala län. Jag gick dit, nyfiken och förväntansfull inför att bli påfylld, men om sanningen ska fram ändå lite lagom självgod. Tänkte att det här med genus kan jag redan. Inte minst eftersom jag just nu är mitt i ett tema som jag kallat Hon, hen och han på svenskan i en åtta. Men som vanligt är den vanligaste fördomen att man inte har några fördomar. (Och nu skrev jag ordet man igen). Och föreläsningen gav mig en normkritisk pånyttfödelse.

Lisa Andersson Tengnér gav exempel på hur normen tar sig uttryck och hur vi förhåller oss till den genom vad vi säger och hur vi agerar. Som inledning berättade Andersson Tengnér om hur den kvinnliga nyhetsuppläsaren i TT nyhetsuppsändningar på Sveries Radio skapade lyssnarstorm av närmast hatisk karaktär 1938. Det kan vi skratta åt för så är det inte längre. Nu kan kvinnor jobba med vilket yrke som helst. Men är det jämställt för det?

På frågan om hur jämställt Sverige är svarade  Andersson Tengnér med en siffra. 0.8129.
Siffran hämtades från The Global Gender Gap Report där man (kvinna) mäter jämställdhet utifrån en mängd olika faktorer.

http://reports.weforum.org/global-gender-gap-report-2013/#=

Hade Sverige varit helt och hållet jämställt hade siffran varit 1.0. Det återstår alltså fortfarande en del att göra om man nu vill att Sverige ska vara jämställt. Hur vi förhåller oss till det beror på hur vi tolkar olikheter mellan kön. Att vi föds olika eller att vi blir olika.

Nå, vad vi än tänker om detta har skolan hur som helst ett uppdrag att motverka könskillnader och ge alla barn de bästa förutsättningar att utvecklas. Hur vi tilltalar barnen, vilka krav vi ställer på dem, hur mycket utrymme i klassrummet de får spelar roll.

Andersson - Tengnér hänvisade bland annat till forskaren Christian Eidevald, som studerat genusmönster i förskolan. Han har tittat på hur vuxna i verksamheten återskapar kön som kategori och hur dessa kategorier blir styrande för vad som ses som möjliga sätt att vara som flicka respektive pojke i verksamheten.

I hans avhandling "Det finns inga tjejbestämmare" har han bland annat tittat på hur vi ställer frågor och kommit fram till att flickor får tre gånger så många frågor som kräver motiveringar till svar medan pojkar oftare får slutna frågor eller ja- och nejfrågor.

Mer om Eidevalds forskning kan du hitta här:

http://hj.se/hlk/forskning/personal/livslangt-larande/christian-eidevald.html

http://www.pedagogstockholm.se/film-om-skolan/?spellista=CB7602EA33E6A4DB&video=0x-lYb5byUI


Sedan diskuterade Andersson Tengnér läsning och pojkars sämre resultat. Handlar det om antipluggkultur, att det är ocoolt för unga killar att visa att de anstränger sig, att de pluggar och att de läser?  Andersson Tengnér hänvisade bland annat till Molloy som i våras skrev på DN debatt:

"I klassrummets genusimpregnerade kontext kan vi hela tiden se hur handlingar laddas med genusbärande markörer; att sitta bredvid en flicka (feminint), att läsa skönlitteratur (feminint), att samtala om skönlitteratur (feminint) att skriva om skönlitteratur (feminint), att ta avstånd från det feminina (manligt)."

Och vad betyder det för pojkars läsförmåga att de saknar läsförebilder bland andra män.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/pojkar-laser-bara-om-man-ocksa-laser/


Och så långt är jag jag med och inte särskilt utmanad. Men sedan gick Andersson Tengnér ett steg vidare och började ifrågasätta vår egen tolerans. Vi säger att det här helt okej, att vi accepterar och tolererar, men vad gör vi egentligen då? Jo, vi ger oss makten att definiera vad som är normalt. Det är skillnad mellan en miljö som accepterar olika åsikter och sätt att vara och en miljö som erkänner och bejakar olika åsikter.

Övningar att använda för att utmana sina föreställningar finns på:
http://www.rfslungdom.se/material/bryt

Normer behöver utmanas, men vågar du säga ja? sa Andersson Tengnér och uppmanade till ett normkritiskt förhållningssätt. Inte bara bland oss som lärare utan också hos våra elever.
Istället för att säga "Jo, men det är ju klart att tjejer också kan bli brandmän eller fotbollsproffs" när det bara är män på bilderna i boken eller verkligheten ser annorlunda ut, kan vi fråga "hur tänkte de som gjorde boken nu".

Jag funderar vidare över mitt arbete med åttorna.
Vi har läst utdrag ur boken och sett filmen Tusen gånger starkare. Vi har tittat på könsdiskriminerande reklam och sett Värsta språket om manligt och kvinnligt språk.
Dessutom har vi diskuterat vad som är medfödda och inlärda egenskaper. Nu ska eleverna skriva krönikor på ämnet tjej/kille - spelar det någon roll?
Jag ser fram emot att läsa dem förstås. Men jag är långt ifrån säker på att vårt tema öppnat några ögon. Har jag istället konserverat synen på vad som är manligt och kvinnligt på en nivå där jag själv stelnat. Eleverna har kanske kommit längre. Jag vet inte.  Hur tänker du?