Missad supersnippa, men istället dåligt samvete och förlåtelse på Bokmässan

 

Att hinna med allt man vill se, lyssna till och inte minst införskaffa på Bok- och biblioteksmässan i Götlaborg låter sig inte göras. Man kan sitta och kryssa och ringa in alla programpunkter som verkar intressanta, men när man väl är på plats händer det oftast något annat som gör att det går i stöpet. Ibland är det inte ens görligt att flytta sig  mellan platserna på den tid som krävs för det ligger så många bokmalar i vägen. Men å andra sidan hittar man (varför skriver jag man hela tiden) oftast något annat intressant istället.



 

Så blev det till exempel inte något seminarium med supersnippan serieskaparen Liv Strömquist som talade om sin Kunskapens frukt.  Å andra sidan var Liv Strömquist i precis alla medier och kanaler, till och med på omslaget till mässtidningen så att jag missade henne på mässan är väl en sanning med modifikation. Men jag hade gärna lyssnat till henne live.
Jag blev fast i förlåtelsen. Lyssnade till ärkebiskop emeritus Desmond Tutu och hans dotter Mpho Tutu, också hon präs,t istället. Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén samtalade med far och dotter Tutu på svenska kyrkans scen och när jag ändå var på plats ville jag gärna ha en signerad bok.
Kön blev lång, men gav också upphov till en del intressanta samtal.

Jag hade också tänkt ta en titt på eller snarare snack med Mats Berggren, eftersom jag var nyfiken på boken Onsdag kväll strax före sju och för att jag använt flera av Berggrens böcker  (Blåögd, Sent ute, En enda kväll och Det finns inga skridskor i öknen) i undervisningen. Men det hann jag inte heller.

Däremot hann jag bland annat lyssna till när Sara Bergmark-Elfgren och Mats Strandberg blev utfrågade av unga läsare från Borås och fick lära mig hur Mats våndas med informationskapitlen medan Sara ser det som en utmaning att informera läsaren snyggt utan att det blir en "infodump". Jag lyssnade till den tyska författaren Ursula Poznanski vars senaste bok heter Sveket och är början på en trilogi.


 Natalia Batista och Carolina Ståhlberg.

Mitt dåliga samvete, en seriedagbok av Stina Hjelm

Jag blev fast i ett seminarium där Jenny Jägerfeld (som är både författare och psykolog) redde ut den psykologiska statusen på karaktärerna i The Walking Dead (den tecknade, inte teveserien) och eftersom det var så trångt just där kring seriemontrarna (och det inte gick att ta sig därifrån) fick jag tillfälle att prata med mängder av serietecknare. Som ett bidrag i min privata könskamp köpte jag Sword Princess Amaltea (prinsessa räddar prins) av Natalia Batista till en mig närstående 11-åring och kunde heller inte låta bli en seriebok av Carolina Ståhlberg (som ritar Bleckmossen i KP). I en seriemonter fick jag också dagens finaste signering av Stina Hjelm.
Och en ny favorit.

På tåget hem från Göteborg läste jag Stina Hjelms Mitt dåliga samvete och Sara Lövestams Grejen med verb. Storstilad (inte typografiskt alltså) underhållning bägge böckerna.



 Grejen med verb av Sara Lövestam