Med en liten orosklump i magen begav jag mig ner till Enköpingsån i morse. Molnen hängde tunga och grå. När som helst kunde det börja regna och i trädgårdarna jobbade parkförvaltningen med att trimma gräs inför trädgårdsdag på lördag. Inte bästa förutsättningar för åttorna att ta emot tre klasser tredjeklassare och berätta sagor för dem.
När flera elever visade sig sjuka och några hade glömt sina manus i skåpen i skolan funderade jag en stund om vi tagit oss vatten över huvudet.
Men trimmern tystnade och molnen skingrades och i trädgårdarna berättade eleverna gång på gång om hur Robin Hood levde i Sherwoodskogen, hur Törnrosa stack sig på en slända, hur trollet bytte bort sitt barn mot prinsessan i John Bauerskogen, hur Alladin hittade en lampa och hur Dorothy följde den gula vägen mot Trollkarlen från Oz.
Det började lite trevande. Vad kan en nioåring egentligen förstå och hur länge orkar de lyssna? Men allt eftersom blev åttorna allt mer varma i sina sagoberättarkläder och de improviserade och vågade ta ut svängarna. De fick barnen att vara tysta för att inte väcka det rädda lejonet och de lät dem leta efter den magiska lampan och fundera över vad som fanns i skattkistan. Och de anpassade sitt språk och sitt tilltal mer och mer efter sin publik. "Det här är en kittel. Det är ett slags gryta" sa någon. "Vet ni vad en slända är?" undrade en elev. "Då ska jag förklara."
Ryktet om åttorna som berättar sagor i Enköpings idéträdgårdar har spridit sig och fler och fler klasser, både från vår egen skola och andra skolor har hört av sig. 
